Facebook RSS

Björn Berg - en drivande kraft för kiropraktiken

ljus1LKR-medlem Björn Berg har nyligen lämnats oss. Björn var bidragande till att kiropraktorer slutligen legitimerades av Socialstyrelsen 1989, efter kårens fyra decenniers ansträngning. Två år senare upprättade Kalmar Läns Landsting tack vare hans förtjänst det första landstingsavtalet i Sverige med kiropraktorer. Sveriges kiropraktorer tackar ödmjukt för Björns engagemang för professionen och de framsteg hans insatser renderade i.

I Jönköpings Posten skrev Allan Hall 2001 ett talande kåseri om Björn som person.

Kiropraktorns fotvård

Ibland inträffar det mest besynnerliga saker.

Detta är berättelsen om hur en småviltjakt radikalt förändrade tillvaron för min maka som av en enig läkarkår på Ortopeden just blivit tilldelad tvenne kryckor samt inskriven för operation av en fotled. Ett ledband var så gott som totalhavererat efter en sidorush på tennisplanen. Hon kunde inte stödja på foten.

”Vi gör så här”, sa läkarna, ” att vi öppnar och syr ihop ledbandet”. Därpå visade de hur det hela skulle gå till. Den skadade delen skulle apteras på den friska. ”Så här”, sa en av experterna och la ena handens pekfinger över det andras.

   Min maka var inställd på gipsinläggning och sex veckors konvalescens. Det var i denna stund som min jaktvän kiropraktorn kom in i bilden. Förutom att vistas i skog och mark har han andra passioner. En är att han älskar att omge sig med vackra intelligenta kvinnor, vilka han älskar och understundom äktar och sedan överger. Eller blir övergiven av. En annan är att han även älskar god mat och, när denne inte har den utformning han föredrar, gärna intar korv med mos, pommes frites, räksallad, senap och ketchup vid närmaste försäljningsställe.

Denna senare passion har medfört att han understundom går upp ofantligt i vikt, vilket i sin tur medför att han inte alltid förmår att leva ut sin passion nummer två, kvinnorna. Men när lusten faller på är han en mästare i bantningens svåra konst.

Nu satt kiropraktorn och jag mitt i min dåvarande jaktmark invid Glan. Dagen var lite kulen, men jaktlyckan hade varit god. När jag slagit upp kaffe ur min termos, och öppnar den blänkande burken med min makas med kärlek tillrädda mackor, såg jag hur det vattnades i Kiropraktorns mun. Han var för tillfället ungkarl, det civilstånd han oftast iklätt sig sedan han tröttnat på sin senaste vackra intelligenta kvinna och att ständigt gå omkring som den smala sticka han anser sig vara efter den senaste viktnergången, friarbantningen.

Alla vet ju hur ungkarlar i folkmun har det med maten. Lättillagad utan finess eller fantasi. Sällan god. Hans mackor var just ungkarlssmörgåsar alltmedan mina präglades av den omtänksamma makans genetiskt betingade viljan att servera sin mulliga mansgris endast det allra bästa i matväg, kvinnokämparna till mäkta förtret.

”Vill du ha?”, frågade jag kiropraktorn. I nästa sekund var smörgåsarna ur min blänkande burk hänvisade till förgängelsen. Medan jag tålmodigt intog min jaktkamrats spartanska macka kände möjligen Kiropraktorn att han var skyldig mig någon form av ursäkt för sin just demonstrerade glupskhet. Denna kom i form av en fråga.

”Hur mår din kära maka?”

När jag berättade om hennes kära fotled, ställde han en rad frågor, vilka jag svarade efter bästa förmåga. Plötsligt reste han sig, något mödosamt efter sin plötsliga mättnad, från ryggsäcken och sa till min förvåning: ”Nu åker vi hem. Den skadan ska inte utsättas för någon operationskniv”!

Hemma låg makan i stora schäslongen med den skadade foten i höft läge. Vid sidan hade hon placerat de två kryckor hon fått på det stora sjukhuset. I köket stod svärmor och stekte köttbullar, vilket föranledde min vän att inledningsvis göra en omfattande sväng till hennes regioner innan han tog itu med patienten.

”Vill du bli frisk?”, frågade han densamma när han äntligen funnit för gott att ägna den stackars konvalescenten sitt intresse. Som svar på frågan började hon på sedvanligt sätt att berätta sitt lidandes långa historia, men avbröts ständigt av Kiropraktorns frågor hur hon upplevde skadan. ”Vill du bli frisk käring?”, sa han till sist, när han fått svar på sina frågor och patienten i hans tycke talade om sånt som inte hörde till ämnet.

”Slappna av”!

Svärmor och jag lämnade köttbullarna och ställde oss vid schäslongen, där den stackars kvinnan låg, totalt avslappnad.

Kiropraktorn pekade mot oss. ”Ni två gå ut i köket. Spara några köttbullar”! Svärmor och jag lämnade rummet för kökets totala tystnad. Cirka 23 sekunder stod vi där. Häpna nästan skräckslagna, men även förväntansfulla, varpå vi tilläts komma in i ”operationsrummet”.

”Res dig upp och gå!”, sa Kiropraktorn med blicken fästad vid min stackars maka.

”Men…”, började hon för att direkt avbrytas.

”Gå på foten”!

Min maka gjorde en rörelse mot kryckorna, men avbröts på momangen.

”Utan kryckor”!

Patienten stirrade på min jaktkamrat, men när hon åter möttes av hans fasta, nästan skoningslösa blick, tog hon ett trevande steg. Därpå ännu ett. Och ytterligare ett! Strax gick hon nästan obehindrat på golvet. Snart satt vi alla fyra i köket, intagande köttbullar, görande bibliska jämförelser. Kiropraktorn förklarade nu hur fotleden är beskaffad liksom ett stenröse. Vad han gjort var med en vridrörelse placera ”stenarna” på rätt plats. Samma dag, vilket råkade vara dagen före den planerade operationen, återlämnade min maka de två kryckorna till sjukhuset samt berättade för en förundrad ortopedexpert om Kiropraktorns under, framkallat av några reflexioner efter några mackor under en småviltsjakt vid Glan. Läkarens kommentar hedrar honom. ”Vi ser med ortopediska ögon på läkekonsten. Vi inbillar oss att kniven är det enda botemedlet, men tar miste”. Händelsen fick också en sensmoral. Några år efter den lyckosamma jaktpausen, och min makas läckra smörgåsar, infördes nämligen remissarbetet mellan sjukhusläkare och kiropraktorer. Två gamla revir var undanröjda, vilket gladde inte minst min matglade vän Kiropraktorn. Som jägare vet han givetvis hur betydelsefulla revir är. Nu trampar de två fackens doktorer inte längre varande på tårna. Eller, kanske ska här sägas, på fötterna.